Just innan påsk gick jag till Söderbokhandeln och satte sprätt på ett presentkort och kom hem med två bilderböcker och en kapitelbok.

Sedan följde ett par veckor när jag var djupt nere i 9–12 böcker, en trygg bokkategori att vistas i. Det kan vara kamper mot det onda, men de goda segrar alltid. Vi tar en titt på vad jag läst.

Pärlan av Klara Bartilsson är en färgsprakande explosion under havet. Den är finstämd, har otroliga illustrationer och nästan som ett konstverk, vilket i och för sig bilderboksformen som medium ständigt tangerar mot, men som blir extra tydligt här. En fin läsning, som gör mig ännu mer taggad på hennes nya bok Drömskåpet.

Den andra bilderboken jag läste var Rumpelstiltskin av Mac Barnett och Carson Ellis. Det är en nytolkning av bröderna Grimms klassiska saga, och den gör sig extra bra i Carson Ellis händer. Hennes illustrationer är som vanligt otroliga, och jag borde verkligen sätta tänderna i en 9-12 bok jag har hemma illustrerad av henne, Wildwood. Hur som helst, också en fin bilderbok, och rolig. Det finns något betryggande med just folksagor, i hur den lilla alltid lyckas överlista fienden.

Sedan läste jag Rävunge bortblåst, av Frida Nilsson och Maria Nilsson Thore. En mysig, modern djurberättelse, även om den utspelar sig på kanske tidigt 90tal? Den handlar om olika djur i utkanten av samhället boendes i Gamla Cementhamnen, och en stormig natt händer det ofattbara – Ofelia blåser ut till sjöss. Dela får en följa både Ofelia, men också de vuxna i hennes liv när de försöker hitta henne. En utmärkt bok att läsa om du älskar Det susar i säven, men vill ha det mindre puttinuttigt, eller som jag, väntar på att Jakob Wegelius ska släppa något nytt. I höst kommer dessutom en uppföljare om djuren i cementhamnen!

Sedan läste jag del två i Fabian Göransons dystopiska och Augustprisade triologi om Klara: Teknokraternas plan. Den var lika bra som första delen och jag älskar att han inte förklarar för mycket, utan utgår ifrån att läsaren kommer förstå, eller bara köpa rakt av, världen han bygger upp ändå. Det är spännande och hemskt på samma gång och tredje delen kunde gärna få komma imorgon.

När jag hade läst klart boken om Klara frågade jag Fredde vad jag skulle läsa nu och han föreslog Mio min Mio av Astrid Lindgren, så jag gick till bokhyllan och plockade fram min version illustrerad av Johan Egerkrans. Det var första gången jag läste den med hans illustrationer, och de gör verkligen berättelsen rättvisa. Perfekt bok att läsa om när världen är hemsk.