Förra veckan började jag renovera vår soffa, och rivningsprocessen finns att läsa om här.

För att fortsätta där vi slutade, tyget var tvättat, vattenfläckarna ett minne blott. Jag strök tyget och insåg att förmodligen skulle det ändå inte räcka. Så, jag gick på jakt i mina gömmor. När jag först fick soffan hade den en liten kjol, den tror jag till stor del numera bor i lapptäcket jag sydde av Josef Frank-tyger, men en par spillbitar fanns fortfarande kvar. Dessa åkte fram, samt en samling rödrosa linnetyger.

När allt material var redo började jag med att plocka isär själva sittkuddarna, som var redigt slitna.

Sitsen som var i bäst skick skulle få agera mönsterbit att klippa efter. Och oroa er icke, allt som går att spara från de tidigare kuddarna kommer jag zickzacka, tvätta och använda till framtida projekt. Här slängs ingenting i onödan!

Jag velade över hur jag skulle få tyget att räcka, och övervägde att spränga in en festlig rosa rand här eller där – tyget var ändå skarvat då soffan är längre än en full bredd tyg. Men till slut landade jag i att en lappad bit av samma tyg, utan mönsterpassning, dög mer än väl. Så kjolbitarna fogades samman.

Hur jag än gjorde skulle tyget dock inte räcka till sarg också, så jag prövade mig fram i rummets dagsljus och bestämde mig för denna hallonrosa som sargtyg.

Toppar, bottnar och sarg klipptes och nålades. Jag gjorde hörnet något rundade, och tre av fyra sidor på kudden var en enda lång sargbit, medan den bakre delen var separat, för att kunna passa in kudden.

Första kudden gick smärtfritt att göra (om vi bortser från alla gånger jag faktiskt gjorde illa mig på nålar), och det såg ut att kunna bli fint. Men här någonstans tappade jag lusten.

Men, efter middag och i sällskap av en cocktail och 80tals romcom tog jag mig igenom kudde två.


Med ny kraft tog jag mig an den sista kudden dagen därpå. Kuddarna kläddes genom att jag först såg till att allt låg där jag ville ha det, vände på kudden och nålade fast sargen i stoppningen. Sedan lades en något för stor botten på plats, som jag vek in för att få ett snyggt avslut, och till sist handsydde jag ihop hela härligheten.

Och sedan var soffan klar!

Kudden jag lappade blev den innersta biten, där vi ändå alltid har prydnadskuddar liggande ovanpå. Och på håll tänker en inte på det alls, eftersom färgschemat ändå är detsamma och det är ett så pass rörigt mönster.

Det blev såklart inte perfekt, med bubblor i sargen och så vidare, men jag är ju ingen riktig tapetserare, så det var hit ork och kunskap tog mig, inte längre. Men det gör heller ingenting. Soffan är hel, mycket färggladare och kommer leva ytterligare många år.































































































































