Igår var det kallt och snöigt, och egentligen ingen sol att tala om. Jag rensade och sorterade i verkstaden tills jag pratade med mamma och vi bestämde oss för att ses i Sickla.
Vi började med en tur till biblioteket och läste tidningar och sedan skulle vi göra lite ärenden. Men. Konsthallen var öppen och hade en ny utställning från samlingarna. Vi gick in.
Det var så skönt att sköljas över av rosa väggar fyllda av konst.
Som skulpturer av Siri Dekert …
… och litografier av Joan Miró.
Märkliga konstvärk. Glada konstverk. Fina konstverk och fula konstverk.
En idé om föräldrar som potatisar.
Och så Ilon Wikland som final. Ett litet enda rum, fyllt med så mycket.
Idag tänkte jag unna mig. Löning och allt som det är. Jag hade tänkt köpa en burk Luxardos Marachino körsbär. Burken är snygg, körsbären piggar upp vilken drink som helst. Men så stod jag där framför hyllan på Ica och stirrade på burken. 129kr. För 400 gram. Jag kunde inte med. Egentligen är det mest Fredde som gillar själva körsbären ändå. Så jag vände på klacken och gick raka vägen till frysdisken och köpte frysta körsbär för 33 kronor istället. Sen kokade jag egna inlagda körsbär. Det kan ni också göra, såhär:
Du behöver:
Frysta körsbär
Lika mycket socker som körsbär
En skvätt vatten
En hutt natriumbensoat, om du vill
Ner med allt i en kastrull, låt koka upp, koka tills det känns rätt. För mig dröjde det ungefär en kvart.
Häll upp på ren burk, låt svalna, känn dig nöjd över att ha sparat en hunka, dekorera en drink med ett körsbär och njut. Glad fredag!
(Om du hellre dekorerar dina drinkar med citrus har jag gjort ett inlägg om hur du torkar dem här, det är nämligen också kalasdyrt att köpa i butik.)
I höstas fick jag den här karmstolen av pappa. Det är en Triva-karmstol av Bengt Ruda för Nordiska Kompaniet, gjord någon gång på 50/60-talet. Men sedan dess har den blivit ommålad åtminstone en gång och dessutom omklädd. Så i december bestämde jag mig för att försöka restaurera den.
Jag brukar alltid börja med att fota hopsättningarna, så jag vet hur det ska se ut när något monteras ihop igen. Men jag kan inte påstå att detta ytterst oklara foto hjälpte nämnvärt när den stunden kom.
Men jag var i alla fall ordentlig och sparade alla järngrejor i en bunke så inget kom bort!
Tygerna rykte och dynorna lades åt sidan.
Fram åkte färgborttagningen!
Jag penslade på ordentligt och plastade in.
Efter en natt i plast försökte jag skrapa bort färgen. Men. Den här färgborttagningen suger. Den är den absolut sämsta jag någonsin prövat. Både Biltemas och Beckers är 100% gånger mer effektiv. Hoppas jag slängde den efter, det är andra gången jag använde den, och jag blev lika irriterad första gången, men jag minns inte. Förmodligen står den kvar på en hylla i verkstan och hoppas på tredje gången gillt.
Sur över detta blev projektet liggandes i över en månad.
Men så kom vi hem igen efter jul, och jag blev osugen på att ha ofärdiga projekt liggandes. Jag hade hittat ett rött möbeltyg på Stadsmissionen innan jul som jag klädde om i. Sitsen gick lätt. Bara att häfta dit.
Ryggen var knixigare eftersom bara ena sidan kunde häftas dit. Och det blev lite bubbligt på grund av böjen i ryggen. Men när bakstycket syddes på plats passade jag på att sträcka framstycket så mycket som möjligt för att få det snyggt och prydligt.
Och det blev bra!
Jag slipade karmarna så mycket jag orkade och Fredde köpte med sig en burk kulörprov till mig på väg hem från jobbet. Egentligen absolut inte korrekt färg att använda. Svärtan är inte bra, finishen är inte rätt, hållbarheten duger egentligen inte för möbler. Men. Det är billigt. Och jag var så irriterad på färgborttagningsfadäsen att jag ville bara bli klar. Dessutom hade jag en plan.
Efter två varv med väggfärg förseglade jag det hela med två varv ädelträlack. Den fick färgen att djupna och förhoppningsvis hålla bättre.
Sedan monterade jag ihop kalaset och nu står den i vardagsrummet och är tjusig.
Hej och välkommen till i torsdags. Då började nämligen helgen tyckte jag. Jag hade på mig nyfyndade gamla Levis-jeans som var så där grova och höga i midjan som bara ett par vintagejeans kan vara. Jag köpte dem för 150kr på Ersta Secondhand i tisdags efter jobbet.
Egentligen var jag inte direkt ledig, jag höll på med en viktig grej. Men eftersom jag var hemma och det var soligt kändes det helgigt.
Till middag lagade jag tomatsoppa med grilled cheese på hembakt pain de mie-bröd med en kål- och äppelsallad till. Det fanns planer på plättar till efterrätt, men tyvärr glömde jag bort det.
Förmodligen var det för att det viktiga tog över och började växa fram. Jag kommer berätta mer om det här längre fram i vår.
Det blev fredag och jag storstädade och grejade, fram tills att det var dags att göra sig fin. Nya jeansen och en sammetsskjorta fick det bli!
Sedan tog jag mig till Gamla stan där det var release för Lindas Fiskaren. Jag läste klart den kvällen innan och tyckte mycket om den.
Den var både skrämmande och krypande obehaglig, på det bästa av vis.
På releasen fanns det både en psykograf, för den som ville försöka kontakta andar, och en parfym som var med i boken, för den som ville lukta. Jag är en fegis, så jag valde det senare.
Linnea var också där, och när det var dags att gå var det något ord i trapphuset som var helt omöjligt att uttala som vi hade mycket roligt åt då. Nu minns jag tyvärr inte vilket det var. Men väggmålningen var fin.
Fredde och Virre satt på Mikeller på Söder och tyckte jag skulle komma förbi på en öl efter releasen. Det tyckte jag med. Makalöst dåligt av mig att allt jag fotade där var en toaskylt.
När det var dags att gå hem därofrån plakathalkade jag på trottoaren. Skadade mig inte, men de nytvättade jeansen är sannerligen inte nytvättade längre.
Lördagen började med sovmorgon och sol som sken genom gardinen.
Fredde kokade kaffe och vi klev inte upp innan hungern nästan var på svältnivå.
Runt lunch skulle jag träffa mamma så jag bestämde mig för att äntligen sy knappar och hål i sammetspyjamasen och ge den till henne. Någon gång i slutet av det projektet tappade jag lusten helt. Jag borde ha sytt en morgonrock av sammeten istället. Men mamma blev glad!
Vi sågs i Sickla och läste dödsannonser på biblioteket, Hans hade en Bob Dylan-vers i sin. Sedan lunchade vi och gjorde ärenden innan jag gick hem och lagade middag och såg på På Spåret med Fredde.
Och så blev det söndag. Jag hade mobilförbud på så vis att alla appar förutom kamera och Tradera ignorerades. Sedan rensade jag i bokhyllan och la ut 50 annonser. Det är något med det nya året som får mig att vilja rensa i varenda vrå. Men framåt kvällen var jag klar, och då fick jag sy lite på det viktiga igen. En bra helg allt som allt.
Det är grått och blött överallt, och inspirationen kanske tryter. Men det är också fredag och framför oss stundar ett, förhoppningsvis, blankt ark av helg att fylla med något kreativt. Här är fem videor som väckt inspiration hos mig denna mörka tid.
Jag hade aldrig hört talas om Ruth Asawa innan denna video dök upp i mitt flöde, och den ledde raka vägen ner i ett kaninhål av hennes konstnärskap. Hon gjorde konst överallt, av nästan vad som helst.
Jag älskar Katerinas videor, de är fulla med kunskap och historia förpackade i Wes Anderson-estetik, och så syr hon fantastiska kläder. Jag såg nyss om den här videon och längtar till att hitta passande tyg att sy något liknande av.
Paiges pappa har gått bort, och hon använder en av hans gamla skjortor för att sy en jacka. Såklart väldigt rörande, men dessutom blir jackan fantastisk, med quiltat foder och handgjorda knappar.
Själv har jag börjat klippa tyger till en sommarklänning, för något behöver en ju ha att se fram emot.
I söndags drack jag rosa vatten och packade matlåda till kommande dag. Jag hade gjort palak paneer någon dag innan, så det fick det bli.
Jag la fram min kalender och randiga post-its som jag ville ha med mig till kontoret.
Sedan badade jag och snyggade till naglarna, smörjde in händerna och sånt där för att känna sig representabel.
Så blev det måndag morgon och jag började med att ta dödstrappan ned från backen jag bor på.
Men det gick bara fint, för dagen innan hade jag köpt två par vinterskor på Vinted! Jag älskar ju mina Keros, men de är inte varmfodrade. Så jag slog till på två par från Blankens för 600kr totalr, och då levererade säljaren dem dessutom under söndag förmiddag.
Mitt arbetsår började med möte på Karlaplan.
Närmare bestämt med Koja Agency som sitter hos Natur & Kultur. Mötet gick fint, Koja representerar ett par utländska förlag och de visade böcker för mig som skulle kunna vara intressanta för Trasten.
Efter mötet var det strålande sol och ljuvligt ljus.
Jag gick genom parken till bussen som tog mig till kontoret.
På bussen kämpade jag på med en resår. Jag har som mål att äntligen lära mig sticka strumpor.
Kontoret är ju väldigt sött i snön, men jag surar ändå över att inte kunna cykla.
Väl på plats på Bokförlaget Trasten var det business as usual. Jag hade fått översättningar till två kommande vårböcker, en koreansk och en japansk, som jag jobbade med parallellt med att bena mig igenom mailkorgen och ha möten med kollegor.
Tisdagen var inte en lika strålande morgon. Jag promenerade den över en timma långa vägen till kontoret, och började halta ungefär halvvägs. Jag har haft knakiga knän sedan tonåren och har försökt ta tag i det på ålderns höst, med sjukgymnastik och gymmande, men just igår skulle vänsterknät tydligen ändå bråka. Dessutom var det grått och slabbigt, och det enda som piggade upp på vägen var att se en Volvo Duett.
Arbetsdagen piggades dock upp av att Kaninen Satoav Yuki Ainoya levererades till förlaget. Den släpptes i mellandagarna, efter att ha blivit gruvligt försenad, men den blev så fin som jag hade hoppats. Förhoppningsvis blir alla 2026-böcker lika fina, men inte försenade alls!
På onsdag släpps Linda Segtnans andra bok Fiskaren, och jag vågar spå att den kommer göra succé. Linda och jag har följt varandra i flera år på Instagram, men träffades första gången på hennes releasefest för sin första bok Åttonde huset. Såhär beskrivs Fiskaren:
”Det är midvinter när jägmästarhustrun Magdalena Grip anländer till sitt nya hem – Helö gård i Småland, omgiven av den mörka skogen. Vid sidan av Magdalena och maken Johan bor där redan den tyske bokhållaren Becker och jungfrun Annie. Jungfrun påstår att det spökar på Helö. Historierna väcker ovälkomna minnen till liv i Magdalena. Det dröjer inte länge förrän det knackar på dörren och någonting släpps in. Lojaliteter och maktförhållanden sätts i gungning, och i försöken att komma till rätta med de oförklarliga fenomenen vänder sig Magdalena och Johan till både andeutdrivning och psykoanalys.
Vem avgör vad som är verkligt? Kan Magdalena ens lita på sig själv?”
Jag har precis börjat läsa boken, och oroar mig ständigt för att bli rädd, men Lindas fantastiska språk väger leder mig förbi nervositeten och driver mig att läsa vidare.
I april kommer Tove Janssons Kometjakten ut. Den har såklart funnits länge, 80 år närmare bestämt, men några år efter att den först släpptes drog reviderade Tove om den, och den släpptes på nytt som Kometen kommer. Så här skriver förlaget:
”Den numera legendariska berättelsen där Mumindalen hotas av undergången har omarbetats i flera versioner och sedan 1968 gått under namnet Kometen kommer. I ett brev till sin mamma Ham har Tove Jansson i efterhand frågat sig om någonting kan ha gått förlorat då hon städade upp boken på sextiotalet. Läs och ta reda på!
För att fira 80 år sedan bokens tillkomst ger Förlaget nu ut en jubileumsutgåva av Kometjakten som den var då den allra första gången mötte världen, i en tid präglad av andra världskriget. I boken ingår muminforskaren Sirke Happonens beskrivning av de revideringar som gjordes mellan olika versioner, samt ett nyskrivet förord.”
Ett måste att ha i Muminsamlingen, helt enkelt.
Ytterligare en vän har skrivit en bok! Denna gång är det Ann Edliden som skrivit Omöjlig i det jordiska, en roman om Carin Göring:
”Carin faller handlöst när hon träffar den berömde flygaren Hermann Göring i Stockholm år 1920. Hon trotsar alla konventioner, lämnar man och barn för att följa honom till München, där hon blir Hitlers favorit och han utnämner henne till det nyligen grundade nazistpartiets ”maskot”.
Men när Hermanns politiska strävan gör dem båda till flyktingar i mellankrigstidens Europa och honom själv till ett morfinberoende odjur hotas hela deras framtid. Samtidigt slits Carin mellan den jordiska kärleken, och rollen som Edelweissförbundets kanske starkaste medium.”
I höstas fick Fabian Göransson mycket välförtjänt Augustpriset för sin serieroman Klara – Tvättbjörnarnas stad, och i mars kommer uppföljaren; Klara – Teknokraternas plan, och jag längtar.
”Klara: Teknokraternas plan är andra delen i trilogin om Klara. Den är ett storslaget äventyr bland förfallna hus, som en dröm om ett svunnet Stockholm där gäng av utklädda gatubarn bekämpar varandra och fanatiska teknokrater vill bygga ett paradis av stål och betong.”
Utöver dessa fyra ser jag såklart också fram emot de böcker som kommer komma ut på Trasten och Tranan, eftersom det är böcker jag jobbar med. Vad ser ni fram emot på läsfronten?
På nyårsdagen hade min kusin Sanna bjudit över oss alla på fika och spelkväll.
Vi var 20 släktingar med respektive och barn, i alla åldersspann, som spelade Hitster, När då då? och Mellan 0-100. Mina lag vann aldrig, men det var precis lika trevligt ändå.
Dagen därpå for Fredde och Viktor till backen och jag kände att julen stod mig upp i halsen, så jag bestämde mig för att nyårsstäda.
Mattorna åkte ut på snötvätt och allt julpynt plockades undan.
Sedan ställde jag närodlade tulpaner som vi fått av Karro och Olle i fönstret.
Och beundrade hur rent allt var.
Jag plockade med lite julklappar jag fått och längtade efter att få ta hem dem.
Min moster Lallan hade gett mig en gammal jul-Femina från 60-talet och jag beundrade även Beppe.
Dagen därpå hade Viktor åkt hem och eftersom huset redan var städat bestämde vi oss för att ha en riktig vilodag. Jag hittade saffransbullar jag fått i frysen.
Lagom till att de var färdigtinade i ungen kom Lallan förbi och vi fikade ihop.
Men sedan blev jag lite rastlös ändå, och gick upp på kallvinden. Där har jag samlat allt jag hittat i huset som kan vara bra att ha. Som sex kannor i olika storlek från när huset var café. En av varje storlek fick flytta ner för en disk. Även vad jag trodde var en ugnsform, men det visade sig vara ett framkallningstråg. Oavsett är det rent nu!
Sedan låg jag under en filt i biblioteket och läste ett par timmar.
Efter middagen blev det efterrätt i form av överbliven citronpaj och espresso martini.
Och Fredde och jag såg film.
Sedan blev det söndag och sista heldagen i huset. Dags att börja packa och stänga ner. Nästa gång vi åker upp är troligtvis först över påsk, och peppen var inte stor.
På kvällen var vi bjudna till min morbror Perarne och moster Anneli.
Så vi började dagen med en iskall men solig promenad till forsen.
Kom in med rosor på kinderna och bättre rustad för att ta mig an hemfärden.
På kvällen åt vi middag och spelade mer spel hemma hos min morbror Per-Arne med familj, och när vi kom hem till huset igen var det stjärnklart och månen strålade över huset.
Och så kom avfärdsdagen. Det var 25 minus och bilen ville inte starta förrän den fått stå med motor- och kupévärmare i ett par timmar, men sedan kunde vi lämna det grönmålade köket i vinteride.
När vi väl kommit iväg gick bilen som på räls, och vi stannade på Dockstabaren för lunch. Överallt på vägen hem var det drivor av snö och fallna träd efter stormarna som dragit fram, men vi kom hem säkert och en otroligt fin julledighet var slut.
Det är den 7 januari och hittills har jag inte satt varken saxen eller nålen i en ända tygbit, skandal. 2025 blev ett intensivt syår, och jag sydde både klänningar, byxor, julstrumpor och kjolar.
Årets två sista sömnadsprojekt blev dock en besvikelse. Loungedräkten blev inte alls som jag Ville ha den, den sitter eller faller fel eller något liknande, och jag känner mig inte som mig själv i den. Nyårsklänningen i lurex blev fin, men axelbanden blev för korta – trots att det är tredje gången jag använder mönstret. Där är det dock bara frågan om att sprätta upp och sy dit nya. Gissar att det är lurexväven som gör att de inte drar sig lika mycket som tidigare tyg.
Men detta har hur som helst lett till att jag vill inleda året med lätt sömnad. Få in en vinn.
Den här kjolen har jag redan sytt två gånger, i lurvigt tyg som ovan, och i rutigt i höstas. Jag har redan klippt ut delar för att sy den i helt vanlig svart sammet, men behöver bestämma mig för ett fodertyg. Det syns ju aldrig, men jag vill ändå att det ska känns rätt.
Igår bakade jag bröd och insåg ännu en gång att jag behöver ett förkläde med bröstlapp, ett som jag faktiskt använder dessutom. I julklapp av Amanda fick jag detta tyg som skulle göra sig perfekt som ett förkläde med hjärtformad bröstlapp. Det tangerar mot utklädnadsfasoner, men vad gör det? Tanken är ju ändå att bara ha det hemma.
Innan jul klippte jag även till moirétyg för att sy två dragskopåsar att ha med på resa. En för skor och en för tvätt.
Tre lätta projekt att börja året med. Vad syr ni på just nu?
Just innan jul kom ett paket på posten, till mig själv, från mig själv, köpt på Sellpy. En prydlig originalask från förmodat 60-tal dök upp.
Under locket, silkespapper. Ljuvligt med deadstock.
Inuti låg röd perfektion. Ni vet ju hur jag älskar röda grejor, och den senaste tiden har jag varit på jakt efter reserelaterade sådana. Så en vacker dag dök denna skönhet upp på Sellpy. Kalasdyr. Så jag har bevakat den i månader, sett priset sakta gå ner och oroat mig för att någon annan ska köpa trots att vi bara var två som hade sparat den.
Det är ett resesmyckeskrin från Lederer de Paris. Företaget grundades på 1800talet och gick under tidigt 2000tal då de hade roat sig med att göra Hermes-kopior. Denna pjäs tycks som sagt vara från 60talet, och oanvänd.
Jag hade tittat på ett flertal nyproducerade smyckeskrin för resor, men ett vintage är såklart mycket roligare. Här finns plats för ringar, armband, halsband, hängare för örhängen och fack för kanske någon scarf. Dessutom piggar hänglåset upp, det är ju så onödigt. Kommer en så nära kan en ju bara klippa bort lädret det sitter fast i, ifall man vill komma åt juvelerna. Men, jag älskar det i alla fall. God jul Clara, önskar Clara.
