I februari läste jag två böcker av barnboksförfattare som har börjat skriva för vuxna; Den som vaktar flocken av Johan Rundberg och Glaselefanten av Camilla Lagerqvist. Det är Johans första bok för vuxna och Camillas andra, och således också andra delen i serien om detektiv Tillman.

Jag har tidigare läst (och läst om samt lyssnat på) Johans serie Månvind och Hoff, och älskat alla fem delar. Det är en historisk 9–12 serie som handlar om barnhemsbarnet Mika som löser brott tillsammans med den avdankade konstapeln Hoff. Fängslande böcker allihop, drabbande och spännande.

Den som vaktar flocken är något helt annat. Det är en modern thriller ur främst vuxna föräldrarna Sanna och Martina perspektiv. Boken vore dock ingenting utan deras tonårsbarn, de är katalysatorn till allt som händer i boken. Och det är just när Johan är i tonåringarnas blick och dialog som han verkligen briljerar.

Det är genomgående spännande och välskrivet, men också snabbläst och lättillgängligt, på det bästa av vis. En bladvändare i ordets sanna bemärkelse, full med blindspår och oväntade vändningar. Boken känns väldigt filmisk och skulle förmodligen göra sig ypperligt som en mini-serie.

Av Camilla har jag tidigare läst, förutom Det hemliga sällskapet –den första delen om detektiv Tillman, en mängd olika barnböcker, som huvudsakligen är historiska spänningsböcker eller deckare de med, oftast för åldern 9–12.

Glaselefanten är även den en historisk deckare. Det är 1920-tal i Uppsala och efter förra bokens slut är Ester Tillman numer en etablerad detektiv som tar sig an uppdrag och löser brott.

2023 och 2024 kom en hel våg av historiska deckare med kvinnor som huvudkaraktär, och jag tror att jag läste dem alla. Katarina Wennstam Döda kvinnor förlåter inte och Död mans kvinna, Denise Rudbergs serie om Kontrahenterna, och Sedlighetsbyrån och Förbjuden ingång av Christina Wahldén, samt Det hemliga sällskapet då. Säkert någon ytterligare också. Så jag får kanske skylla mig själv, men när jag läser Glaselefanten har jag svårt att minnas vem Ester är, jag blir inte engagerad från start och har svårt att känna något för karaktärerna.

Det är mysig läsning som puttrar på, men inte mycket mer än så. Jag hade förmodligen tyckt mer om den ifall den var mer fristående, som Agatha Christies böcker om Poirot tillexempel. Den känns för grund och tunn för att jag ska bli riktigt engagerad och för att karaktärerna ska ges ordentligt med kött och blod. Nu blir jag främst förvirrad och snudd på irriterad av att jag inte minns Esters kärleksintresse och varför det inte kan bli dem. Inte en bok jag kommer läsa om, men förmodligen ger jag ändå del tre en chans när den kommer ut.

Vad läser ni på just nu?