I slutet av 2024 vaknade jag en morgon med en stark längtan efter att blogga igen. En plan växte om att slå slag i saken och ha det hela redo vid årsskiftet. Uppenbarligen blev det inte så. Men, idag är det den första februari och här är vi. Nu är det dags.

Jag inbillar mig såklart inte att särskilt många hittar hit som inte följer mig på Instagram, och att ni därför redan vet en hel del om mig. Men det kändes ändå som att en presentation var på sin plats, eller snarare, det kändes omöjligt att första blogginlägget kunde vara något annat än en presentation. Hur som helst.

Jag heter Clara Kron. Förr i tiden hade jag också en blogg, med utelivsguider och rajraj var och varannan dag. Då DJ:ade jag och var ute sent nästan jämt. Det var så att säga då. Nu är det lugnare puckar och vi får väl se vad den här bloggen utvecklas till. Tanken är i alla fall två inlägg i veckan i början; onsdagar och fredagar.

Jag bor i Finntorp tillsammans med min bättre hälft Fredde. Nästan allt hemma hos oss är antingen begagnat eller egensnickrat. Och färgglatt. När vi var på visning för lägenheten var alla väggar grå, det är numera ett minne blott.

Till vardags jobbar jag som projektledande redaktör på bokförlaget Trasten, som är Tranans barnboksförlag. Tranans senaste bok är Spricktand av Tanya Tagaq och snart kommer Iwona Chmielewskas Vaggvisa för farmor ut på Trasten. Både Tranan och Trasten ger ut översatt litteratur från delar av världen som det sällan kommer böcker ifrån på svenska.

Större delen av mitt vuxna liv har jag jobbat med barnböcker på ett eller annat sätt, och jag tycker också om att samla på förstautgåvor av barnböcker. Någonstans lurar det såklart också en författardröm, så 2024 och 2025 går jag dessutom en skrivkurs på Skeppsholmens folkhögskola.

Utöver böcker ägnar jag mig också en hel del åt slöjd av olika slag. Necessären är mitt senaste färdiga syprojekt, och nu funderar jag på ifall jag ska sy en klänning, kjol eller blus härnäst. Allra helst syr jag i alla fall av vintagetyger och med gamla mönster.

Dessutom har jag alltid ett par stickningar igång, helt enkelt för att jag brukar tröttna ungefär halvvägs, när ena vanten är klar eller så. Så också fallet med denna huvhalsduk jag stickar, prick halvägs har jag kommit och sedan inte rört den på veckor. Vi får hoppas att lusten infinner sig igen.

Sedan slutet av 2024 har jag också dubbel och trippelkollat alla loppisar jag springer på efter en bra träburk, och i veckan hittade jag äntligen en. Stor och rund, men tyvärr lackad och gulnad. Nu har jag strippat den på lack och slipat så gott jag orkade, och planen är att pröva på karvsnitt på den.

Det var det hela för nu, vi hörs igen på onsdag, eller nästan dagligen på Instagram.