En sak, bland allt annat bös, jag samlar på är souvernirtygmärken. Allra främst de norrländska och skidorienterade. Och så ska de vara gamla. Nu är jag ju inte en skidsportare, men estetiken tilltalar mig. I förra veckan började jag projekt rensa hela verkstan, och min låda tygmärken seglade upp till ytan. Dessa tre såg särskilt sorgliga ut.
Så, för att prokrastinera från rensandet drog jag istället igång projekt tvätta tygmärken! Fram åkte Sonetts blekningskomplex, min eviga räddare i nöden.
Jag kokade upp vatten och lade ner en bunt märken tillsammans med en skopa blekningskomplex.
Sedan fick de ligga och torka över natten.
De blev så rena och tjusiga att strykjärnet åkte fram. Samt alla de tygmärken som inte behövde en tvätt. Sorgligt nog har jag ingen regelrätt Västerbotten ännu, trots åratal av utkik på loppis. Men mest gillar jag se små runda. Som små medaljer.
Jag fantiserar om att sy ett skidset i ull att fästa alla märken på. Med det här mönstret som jacka, och 40taliga hängselbyxor till. Men jag skulle vilja fodra det i ull eller bomullsflanell, så just nu pågår jakten efter det. Och, även om jag inte åker skidor kan ju ett sådant sportigt kit komma till användning när en ska åka pulka, skotta snö eller bara sparka hem till någon kusin i byn.
Början av året brukar ju sällan vara den mest spännande tiden för loppisar. Men second hand-affärer finns, och nu för tiden även mängder av bra internetbaserade fyndställen, så jag har lyckats shoppa loss ändå. Vi tar en titt!
Tråkigaste grejen först: en galge i bambu. Den kostade 10kr på Ersta second hand, så nu samlar jag förmodligen på sådana galgar att ha i huset.
På samma vända till Ersta hittade jag även The Writers Map av Huw Lewis-Jones.
Det är en litteraturvetenskaplig bok om kartor, främst påhittade sådana, i skönlitterära böcker. Stor och tung och fin.
Sist men inte minst på Ersta hittade jag även en holy grail, något jag letat efter i flera år. En schalett med tryck av Lisbet Jobs. Jag har fantiserat om att en vacker dag hitta en i djupet av alla scarfkorgar som brukar finnas. Denna hängde dock på tygavdelningen och var fortfarande otrimmad och ofållad. Efter en snabb tvätt ordnade jag till det och nu ska vi leva lyckliga resten av livet ihop. 50 väl spenderade kronor!
På textilfronten lyckades jag också komma över 3,2 meter Carl Larsson-tyg, i rött!
Jag har väl härjat om det förut, men detta mönster var inlagetapeten till Carl Larssons bok De mina som sedan Damernas värld tryckte upp som tyg och sängkläder på 70talet.
Den uppmärksamme läsaren vet att jag redan har några meter rött av detta tyg. Men här är tyget som synes mycket storskaligare i mönstret. Jag överväger en pyjamas. Ja, jag är hopplös.
På den röda resefronten har jag till slut även hittat en lädernecessär i rätt röd. Ville ej ha något burgundy, nej tack. Men så dök denna Longchamp-variant upp på Vinted för en rimlig peng.
Den är från 90talet och var fläckig både på ut- och insida. Jag tog det vågade beslutet att ge den ett helkroppsbad och skrubbade den med läderschampo. Den blev renare än jag hade vågat hoppas på, och efter att den torkat över natten med handdukar i den smörjde jag in den ordentligt med läderbalsam. Typ som ny nu.
Vinted-algoritmerna har verrkligen lärt sig vad jag gillar, för häromdagen fick jag ett förslag på den högra asken, full med knappar. Eftersom jag redan hade en ask klädd i samma tyg – men annan färgställning – var jag tvungen att slå till. Den lilla bor på skrivbordet bredvid symaskinen och innehåller sådant jag använder nästan varje gång jag syr. Och den nya tömde jag på knappar och har börjat fylla med andra sysaker, som det inte är lika skriande behov av jämt.
Sist ut från Vinted var en vintagetisha från Hanes, med ett Elvisaktigt tryck. Gissar att det är en turisttröja från någon som besökt Graceland på 70–80talet. Och på Ersta några veckor tidigare hittade jag ett par perfekta gamla Levis. HÖGA nog i midjan och LÅNGA nog i benen. Jag är inte lång, 167 cm, men ändå envisas alla moderna ribcagejenas från Levis att sluta vid ankeln. Blir tokig. Blev. Nu är jag lycklig med mina nygamla.
Över till Tradera, sista köpstället för denna omgång. Där spenderade jag 7 ömma kronor för att köpa mig två gamla reseetiketter, ni vet sådana man sätter på sin resväska för att visa hur berest en är. Jag tycker båda är toppenfina, men var främst ute efter Wasa-Umeå-lappen eftersom det är en resa jag faktiskt gjort. Dock ej med S/S Korsholm, då den togs ur bruk 1959. Etiketten är förmodligen från runt 1957, då den började trafikera till Örnsköldsvik under 1956.
Sist men inte minst slog jag till på en tavla på Tradera. För 150kr fick jag ett tryck av Sven Hemmel. Sven var, för den som inte vet, illustratör till Åke Holmbergs böcker om Ture Sventon, och en av mina favoriter.
Där går att läsa ”nånting nånting på Cirkus Scott”. En glad överraskning att läsa det. För jag trodde när jag köpte den att det kanske var ett militärt motiv, men tyckte dels att den var snygg, men också att den påminde en del om Andy Warhols Elvis-tryck, så jag ville ha den ändå.
Den verkar varit en gåva från Sven Hemmel till någon och Ann 1962. Ett strålande tillskott i konstsamlingen med andra ord.
Idag anlände ett brev på posten, fyllt med fröer som jag hade beställt!
Jag brukar ju odla massor på balkongen, tomater och kål, potatis och kryddor, men i år ska fokus helt skiftas till trädgården, och blomster.
Vid huset har vi en uteplats på det gamla brofästet, belagt med cementrutor, men lägst med kanten löper en rabatt. Jag hade svårt att bestämma vad jag ville plantera, för egentligen tycker jag bäst om röd vallmo, men de är så långa och syns nog svagt mot det röda räcket.
Vi rensade ju så gott det gick i värmeböljan i somras, och Freddes pappa målade om räcket rött. Planen är en rejäl blomsterprakt i rabatten, så jag köpte så många perenna blommor jag kunde hitta som såg fina ut.
Jag slog även till på fläder och drömmer nu om en buskberså, även om det förmodligen är åratal bort. Men jag tänkte börja plantera fröerna redan i veckan, och förhoppningsvis ha gott om plantor att plantera ut när vi åker upp över påsk eller valborg. Jag vill bygga pallkragar där gamla växthuset stod och flytta jordgubbslandet dit. Det ska planteras ett potatisland, och hallon- och vinbärsbuskarna behöver få ännu mer kärlek, så jag kommer nog ha att göra även utan balkongodling. Vad planerar ni att plantera i år?
Igår var det kallt och snöigt, och egentligen ingen sol att tala om. Jag rensade och sorterade i verkstaden tills jag pratade med mamma och vi bestämde oss för att ses i Sickla.
Vi började med en tur till biblioteket och läste tidningar och sedan skulle vi göra lite ärenden. Men. Konsthallen var öppen och hade en ny utställning från samlingarna. Vi gick in.
Det var så skönt att sköljas över av rosa väggar fyllda av konst.
Som skulpturer av Siri Dekert …
… och litografier av Joan Miró.
Märkliga konstvärk. Glada konstverk. Fina konstverk och fula konstverk.
En idé om föräldrar som potatisar.
Och så Ilon Wikland som final. Ett litet enda rum, fyllt med så mycket.
Idag tänkte jag unna mig. Löning och allt som det är. Jag hade tänkt köpa en burk Luxardos Marachino körsbär. Burken är snygg, körsbären piggar upp vilken drink som helst. Men så stod jag där framför hyllan på Ica och stirrade på burken. 129kr. För 400 gram. Jag kunde inte med. Egentligen är det mest Fredde som gillar själva körsbären ändå. Så jag vände på klacken och gick raka vägen till frysdisken och köpte frysta körsbär för 33 kronor istället. Sen kokade jag egna inlagda körsbär. Det kan ni också göra, såhär:
Du behöver:
Frysta körsbär
Lika mycket socker som körsbär
En skvätt vatten
En hutt natriumbensoat, om du vill
Ner med allt i en kastrull, låt koka upp, koka tills det känns rätt. För mig dröjde det ungefär en kvart.
Häll upp på ren burk, låt svalna, känn dig nöjd över att ha sparat en hunka, dekorera en drink med ett körsbär och njut. Glad fredag!
(Om du hellre dekorerar dina drinkar med citrus har jag gjort ett inlägg om hur du torkar dem här, det är nämligen också kalasdyrt att köpa i butik.)
I höstas fick jag den här karmstolen av pappa. Det är en Triva-karmstol av Bengt Ruda för Nordiska Kompaniet, gjord någon gång på 50/60-talet. Men sedan dess har den blivit ommålad åtminstone en gång och dessutom omklädd. Så i december bestämde jag mig för att försöka restaurera den.
Jag brukar alltid börja med att fota hopsättningarna, så jag vet hur det ska se ut när något monteras ihop igen. Men jag kan inte påstå att detta ytterst oklara foto hjälpte nämnvärt när den stunden kom.
Men jag var i alla fall ordentlig och sparade alla järngrejor i en bunke så inget kom bort!
Tygerna rykte och dynorna lades åt sidan.
Fram åkte färgborttagningen!
Jag penslade på ordentligt och plastade in.
Efter en natt i plast försökte jag skrapa bort färgen. Men. Den här färgborttagningen suger. Den är den absolut sämsta jag någonsin prövat. Både Biltemas och Beckers är 100% gånger mer effektiv. Hoppas jag slängde den efter, det är andra gången jag använde den, och jag blev lika irriterad första gången, men jag minns inte. Förmodligen står den kvar på en hylla i verkstan och hoppas på tredje gången gillt.
Sur över detta blev projektet liggandes i över en månad.
Men så kom vi hem igen efter jul, och jag blev osugen på att ha ofärdiga projekt liggandes. Jag hade hittat ett rött möbeltyg på Stadsmissionen innan jul som jag klädde om i. Sitsen gick lätt. Bara att häfta dit.
Ryggen var knixigare eftersom bara ena sidan kunde häftas dit. Och det blev lite bubbligt på grund av böjen i ryggen. Men när bakstycket syddes på plats passade jag på att sträcka framstycket så mycket som möjligt för att få det snyggt och prydligt.
Och det blev bra!
Jag slipade karmarna så mycket jag orkade och Fredde köpte med sig en burk kulörprov till mig på väg hem från jobbet. Egentligen absolut inte korrekt färg att använda. Svärtan är inte bra, finishen är inte rätt, hållbarheten duger egentligen inte för möbler. Men. Det är billigt. Och jag var så irriterad på färgborttagningsfadäsen att jag ville bara bli klar. Dessutom hade jag en plan.
Efter två varv med väggfärg förseglade jag det hela med två varv ädelträlack. Den fick färgen att djupna och förhoppningsvis hålla bättre.
Sedan monterade jag ihop kalaset och nu står den i vardagsrummet och är tjusig.
Hej och välkommen till i torsdags. Då började nämligen helgen tyckte jag. Jag hade på mig nyfyndade gamla Levis-jeans som var så där grova och höga i midjan som bara ett par vintagejeans kan vara. Jag köpte dem för 150kr på Ersta Secondhand i tisdags efter jobbet.
Egentligen var jag inte direkt ledig, jag höll på med en viktig grej. Men eftersom jag var hemma och det var soligt kändes det helgigt.
Till middag lagade jag tomatsoppa med grilled cheese på hembakt pain de mie-bröd med en kål- och äppelsallad till. Det fanns planer på plättar till efterrätt, men tyvärr glömde jag bort det.
Förmodligen var det för att det viktiga tog över och började växa fram. Jag kommer berätta mer om det här längre fram i vår.
Det blev fredag och jag storstädade och grejade, fram tills att det var dags att göra sig fin. Nya jeansen och en sammetsskjorta fick det bli!
Sedan tog jag mig till Gamla stan där det var release för Lindas Fiskaren. Jag läste klart den kvällen innan och tyckte mycket om den.
Den var både skrämmande och krypande obehaglig, på det bästa av vis.
På releasen fanns det både en psykograf, för den som ville försöka kontakta andar, och en parfym som var med i boken, för den som ville lukta. Jag är en fegis, så jag valde det senare.
Linnea var också där, och när det var dags att gå var det något ord i trapphuset som var helt omöjligt att uttala som vi hade mycket roligt åt då. Nu minns jag tyvärr inte vilket det var. Men väggmålningen var fin.
Fredde och Virre satt på Mikeller på Söder och tyckte jag skulle komma förbi på en öl efter releasen. Det tyckte jag med. Makalöst dåligt av mig att allt jag fotade där var en toaskylt.
När det var dags att gå hem därofrån plakathalkade jag på trottoaren. Skadade mig inte, men de nytvättade jeansen är sannerligen inte nytvättade längre.
Lördagen började med sovmorgon och sol som sken genom gardinen.
Fredde kokade kaffe och vi klev inte upp innan hungern nästan var på svältnivå.
Runt lunch skulle jag träffa mamma så jag bestämde mig för att äntligen sy knappar och hål i sammetspyjamasen och ge den till henne. Någon gång i slutet av det projektet tappade jag lusten helt. Jag borde ha sytt en morgonrock av sammeten istället. Men mamma blev glad!
Vi sågs i Sickla och läste dödsannonser på biblioteket, Hans hade en Bob Dylan-vers i sin. Sedan lunchade vi och gjorde ärenden innan jag gick hem och lagade middag och såg på På Spåret med Fredde.
Och så blev det söndag. Jag hade mobilförbud på så vis att alla appar förutom kamera och Tradera ignorerades. Sedan rensade jag i bokhyllan och la ut 50 annonser. Det är något med det nya året som får mig att vilja rensa i varenda vrå. Men framåt kvällen var jag klar, och då fick jag sy lite på det viktiga igen. En bra helg allt som allt.
Det är grått och blött överallt, och inspirationen kanske tryter. Men det är också fredag och framför oss stundar ett, förhoppningsvis, blankt ark av helg att fylla med något kreativt. Här är fem videor som väckt inspiration hos mig denna mörka tid.
Jag hade aldrig hört talas om Ruth Asawa innan denna video dök upp i mitt flöde, och den ledde raka vägen ner i ett kaninhål av hennes konstnärskap. Hon gjorde konst överallt, av nästan vad som helst.
Jag älskar Katerinas videor, de är fulla med kunskap och historia förpackade i Wes Anderson-estetik, och så syr hon fantastiska kläder. Jag såg nyss om den här videon och längtar till att hitta passande tyg att sy något liknande av.
Paiges pappa har gått bort, och hon använder en av hans gamla skjortor för att sy en jacka. Såklart väldigt rörande, men dessutom blir jackan fantastisk, med quiltat foder och handgjorda knappar.
Själv har jag börjat klippa tyger till en sommarklänning, för något behöver en ju ha att se fram emot.
I söndags drack jag rosa vatten och packade matlåda till kommande dag. Jag hade gjort palak paneer någon dag innan, så det fick det bli.
Jag la fram min kalender och randiga post-its som jag ville ha med mig till kontoret.
Sedan badade jag och snyggade till naglarna, smörjde in händerna och sånt där för att känna sig representabel.
Så blev det måndag morgon och jag började med att ta dödstrappan ned från backen jag bor på.
Men det gick bara fint, för dagen innan hade jag köpt två par vinterskor på Vinted! Jag älskar ju mina Keros, men de är inte varmfodrade. Så jag slog till på två par från Blankens för 600kr totalr, och då levererade säljaren dem dessutom under söndag förmiddag.
Mitt arbetsår började med möte på Karlaplan.
Närmare bestämt med Koja Agency som sitter hos Natur & Kultur. Mötet gick fint, Koja representerar ett par utländska förlag och de visade böcker för mig som skulle kunna vara intressanta för Trasten.
Efter mötet var det strålande sol och ljuvligt ljus.
Jag gick genom parken till bussen som tog mig till kontoret.
På bussen kämpade jag på med en resår. Jag har som mål att äntligen lära mig sticka strumpor.
Kontoret är ju väldigt sött i snön, men jag surar ändå över att inte kunna cykla.
Väl på plats på Bokförlaget Trasten var det business as usual. Jag hade fått översättningar till två kommande vårböcker, en koreansk och en japansk, som jag jobbade med parallellt med att bena mig igenom mailkorgen och ha möten med kollegor.
Tisdagen var inte en lika strålande morgon. Jag promenerade den över en timma långa vägen till kontoret, och började halta ungefär halvvägs. Jag har haft knakiga knän sedan tonåren och har försökt ta tag i det på ålderns höst, med sjukgymnastik och gymmande, men just igår skulle vänsterknät tydligen ändå bråka. Dessutom var det grått och slabbigt, och det enda som piggade upp på vägen var att se en Volvo Duett.
Arbetsdagen piggades dock upp av att Kaninen Satoav Yuki Ainoya levererades till förlaget. Den släpptes i mellandagarna, efter att ha blivit gruvligt försenad, men den blev så fin som jag hade hoppats. Förhoppningsvis blir alla 2026-böcker lika fina, men inte försenade alls!
På onsdag släpps Linda Segtnans andra bok Fiskaren, och jag vågar spå att den kommer göra succé. Linda och jag har följt varandra i flera år på Instagram, men träffades första gången på hennes releasefest för sin första bok Åttonde huset. Såhär beskrivs Fiskaren:
”Det är midvinter när jägmästarhustrun Magdalena Grip anländer till sitt nya hem – Helö gård i Småland, omgiven av den mörka skogen. Vid sidan av Magdalena och maken Johan bor där redan den tyske bokhållaren Becker och jungfrun Annie. Jungfrun påstår att det spökar på Helö. Historierna väcker ovälkomna minnen till liv i Magdalena. Det dröjer inte länge förrän det knackar på dörren och någonting släpps in. Lojaliteter och maktförhållanden sätts i gungning, och i försöken att komma till rätta med de oförklarliga fenomenen vänder sig Magdalena och Johan till både andeutdrivning och psykoanalys.
Vem avgör vad som är verkligt? Kan Magdalena ens lita på sig själv?”
Jag har precis börjat läsa boken, och oroar mig ständigt för att bli rädd, men Lindas fantastiska språk väger leder mig förbi nervositeten och driver mig att läsa vidare.
I april kommer Tove Janssons Kometjakten ut. Den har såklart funnits länge, 80 år närmare bestämt, men några år efter att den först släpptes drog reviderade Tove om den, och den släpptes på nytt som Kometen kommer. Så här skriver förlaget:
”Den numera legendariska berättelsen där Mumindalen hotas av undergången har omarbetats i flera versioner och sedan 1968 gått under namnet Kometen kommer. I ett brev till sin mamma Ham har Tove Jansson i efterhand frågat sig om någonting kan ha gått förlorat då hon städade upp boken på sextiotalet. Läs och ta reda på!
För att fira 80 år sedan bokens tillkomst ger Förlaget nu ut en jubileumsutgåva av Kometjakten som den var då den allra första gången mötte världen, i en tid präglad av andra världskriget. I boken ingår muminforskaren Sirke Happonens beskrivning av de revideringar som gjordes mellan olika versioner, samt ett nyskrivet förord.”
Ett måste att ha i Muminsamlingen, helt enkelt.
Ytterligare en vän har skrivit en bok! Denna gång är det Ann Edliden som skrivit Omöjlig i det jordiska, en roman om Carin Göring:
”Carin faller handlöst när hon träffar den berömde flygaren Hermann Göring i Stockholm år 1920. Hon trotsar alla konventioner, lämnar man och barn för att följa honom till München, där hon blir Hitlers favorit och han utnämner henne till det nyligen grundade nazistpartiets ”maskot”.
Men när Hermanns politiska strävan gör dem båda till flyktingar i mellankrigstidens Europa och honom själv till ett morfinberoende odjur hotas hela deras framtid. Samtidigt slits Carin mellan den jordiska kärleken, och rollen som Edelweissförbundets kanske starkaste medium.”
I höstas fick Fabian Göransson mycket välförtjänt Augustpriset för sin serieroman Klara – Tvättbjörnarnas stad, och i mars kommer uppföljaren; Klara – Teknokraternas plan, och jag längtar.
”Klara: Teknokraternas plan är andra delen i trilogin om Klara. Den är ett storslaget äventyr bland förfallna hus, som en dröm om ett svunnet Stockholm där gäng av utklädda gatubarn bekämpar varandra och fanatiska teknokrater vill bygga ett paradis av stål och betong.”
Utöver dessa fyra ser jag såklart också fram emot de böcker som kommer komma ut på Trasten och Tranan, eftersom det är böcker jag jobbar med. Vad ser ni fram emot på läsfronten?
Rastlösheten 