På vägen till kontoret cyklar jag förbi detta pampiga träd, beläget i en liten dal vid en malmgård. Jag vet inte vad det är för sort, men högt är det, respektingivande. Jag tänker mig att det är denna typ av träd kvinnor i engelska böcker har som favoritträd, trots bristen på bra klättergrenar.

I en annan sänka ligger kontoret. Min plats är fönstret i mitten. När en är inne i huset, som byggdes någon gång på 1780talet, så är blicken i ögonhöjd med hundar, då nuvarande gata har höjts så pass mycket att den krupit upp på fasaden.

Här, i den lite väl smala och utan anledning skamhörnsplacerade hyllan, står Trastens böcker och trivs. Ibland stannar reflexklädda förskolebarn utanför och pekar på bilderböckerna i fönstret.

I måndags var det äntligen varmt nog att äta i trädgården. Jag hittade precis ett gammalt dokument med gårdens historia och här har det både varit bryggeriverksamhet och krog förr i tiden. Det är också tydligt att här går det bra att leva ut sina Pettson och Findus i bersån-drömmar. Dessutom finns det lite längre in i trädgården ett lusthus som även det ska vara från 1700-talet, enligt tidigare nämnda dokument fanns förut i toppen av det ett vindflöjel märkt 1782. Det ska tydligen gå att låna lusthuset, men vi vet inte vem en ber om nyckeln.

När arbetsdagen var slut tog jag en sväng förbi falafelstället på Östgötagatan för en 35krsmiddag och sedan vidare till Telefonplan. Solen sken så innerligt att jag satte mig med årets första glass och en ny bok på en bänk.

Och sedan var det dags för kvällskurs, den sista av tre måndagar i rad på Midsommargården. Om ändå även nya byggnader kunde ha sådan här dekorativ träfasad och snygga neonskyltar.

Efter kursavslutet cyklade jag den hemliga cykelvägen (som enbart kallas den hemliga cykelvägen i just detta hushåll då det tog oss över ett år att upptäcka den) i solnedgången, varm och utan jacka för första gången på månader. Det var den måndagen i maj.